Det här är min syn

på det skifte som är på gång i världen – och varför vi alla behöver underlätta det (2009-04-27)

För det första: Inom fildelningsdebatten pratar man om att upphovsrättsskyddade verk stjäls. Men att kopiera är faktiskt inte det samma som att stjäla! När man stjäl något, tar man ifrån någon annan dennes ägodelar. Och den bestulne blir alltså fattigare genom detta. Ju mer man stjäl från samma person, desto fattigare blir denna person.

Om det vore sant att kopiering är stöld, skulle man kunna göra ägaren av originalet utfattig genom att ta tillräckligt många kopior – alldeles oavsett vad man sedan gjorde med dessa kopior. Detta är givetvis inte sant.

Varför talar då vissa välbärgade – det tycks alltid vara just de som blir upprörda – upphovsrätts­innehavare (låt oss kalla dem för ”URI”) - om ”stöld”? Jo, det är för att de likställer kopiering med uteblivna royalties.

Stämmer detta? För den som inte tänkt närmare över saken, kan det ligga något i det. För ett visst antal personer som med Pirate Bays hjälp laddat hem illegala kopior av musik, film eller programvara, är det helt säkert så att de skulle ha köpt motsvarande saker och betalt fullt pris, om inte denna gratismöjlighet hade funnits.

Men … detta gäller långt ifrån alla. Sanningen är att det finns en lång rad andra skäl till att folk laddat ner ”verken” och i inget av dessa fall har URI förlorat något. De kan t.o.m. ha vunnit en hel del genom att få gratis word-of-mouth reklam. (Svara på den frågan om ni kan: ”Hur kan man bli rikare genom att någon ”stjäl” från en?”)

Redan i det gamla systemet använder man sig ibland av gratiskopior i PR-syfte. Unni Drougge har berättat att en av hennes böcker distribuerades som inplastad pocket i 80 000 exemplar tillsammans med en svensk damtidning. Själv fick hon inte ett öre i royalty för dessa böcker, men hon ”nådde ju ut till en större läsekrets” enligt förlaget.

Jag håller med om att det som Pirate Bay har gjort är olagligt, även om jag tycker att deras straff blev alldeles orimligt hårt i förhållande till vad som kunde bevisas. Jag tror inte heller ett ögonblick på straffet som något slags avskräckande faktor i det här fallet. Det finns en sådan enorm kreativitet och teknisk kunnighet att man mycket snart hittar nya vägar runt de begränsningar som sätts upp.

Därmed vill jag inte säga att vi bara ska acceptera illegal fildelning, och självklart måste alla URI få betalt för vad de gör – helst i relation till hur det de gjort uppskattas av de s.k. ”nyttjarna”. Jag har själv skrivit 15 böcker (facklitteratur) och får fortfarande varje år en mycket blygsam summa i royalty för en bok som jag skrev 1994.

Jag känner att allt det här är symptom på en enormt omvälvande förändring för mänskligheten. Det låter inte som att de flesta har insett det. Den kreativitet som nu forsar fram överallt uttrycker sig på de sätt den kan, och det måste vara myndigheternas uppgift att kanalisera den i positiva banor i stället för att med straff och förbud försöka kväva den. Det går nämligen inte.

Nyckelord i det här sammanhanget kan vara ”tillit” och ”generositet”. Om mina böcker var lätta att tanka hem från internet i pdf-format, skulle betydligt fler kunna läsa dem. Det vore jättekul, och jag skulle då kombinera det med att be dem frivilligt donera pengar - precis så som Unni Drougge nyligen gjorde med sin bok Boven i mitt drama kallas kärlek.

Men det förutsätter ju att jag har tillit och frivilligt lägger ut böckerna. Jag är helt säker på att jag skulle få in mer pengar på det sättet i alla fall. Vem som helst som skapat något kan göra likadant. Man måste inte vara rik. Och jag tror på att det blir framtidsmodellen. Tillit och generositet från båda håll, det tror jag på. Det här med illegal fildelning (alltså inte STÖLD; det har såvitt jag vet inte förekommit) kommer att ha varit en parentes. Det kommer så småningom gott om bra, lagliga alternativ där det är frivilligt att betala.

Så ett viktigt skäl till att inte försöka bekämpa fildelningen med stränga straff är att det inte fungerar. Den kreativitet man försöker kväva kan i stället uppmuntras och kanaliseras. Men det finns också ett annat skäl som är minst lika viktigt.

För att kunna övervaka och beivra överträdelser mot upphovsrättslagen, krävs allvarliga intrång i medborgarnas personliga integritet. Man måste då kunna avlyssna samtal, läsa epostmeddelanden, kolla vilka eventuella bilagor man skickar, se vad för bilder eller musik man MMS:ar, osv. Det är enkelt uttryckt CENSUR! Då har vi ett samhälle som liknar det värsta vi kan föreställa oss av Sovjetunion, Östtyskland, Kina eller andra diktaturer med hemlig polis som terroriserar medborgarna. Detta för med sig angiveri och mycket annat.

Och i den här riktningen är vi redan på väg!