Passionsbekymmer

• Min personliga uppfattning är att vi människor just nu lever i en speciell övergångstid. Det handlar inte bara om att vi snart går in i ett nytt årtusende. Man kan tycka att det inte har någon betydelse. Men det HAR det faktiskt - i allra högsta grad, och rent kon- kret. Men det får jag nog anledning att återkomma till i ett senare program hoppas jag. Det som är viktigare är att vi alla håller på att bli mindre rädda. Det kan man märka på många sätt. Inte minst bland ung- domen. Och jag tycker det är fantastiskt. Men sam- tidigt händer också en massa andra saker. För när vi blir mindre rädda, då vågar vi visa mera av vad vi känner. Och då kommer vår passion fram - samtidigt som vi längtar efter närhet och intimitet.

  Det här pågår just nu, men många vet inte vad det är som händer. Jag har precis skrivit en kort novell om det här, och den tänkte jag läsa upp här i programmet. Varvat med litet musik. Självklart är både handling och personer i den här historien uppdiktade. Men det SKULLE kunna vara sanning. Jag har kallat den för "Passionsbekymmer".

1. Max vaknade mitt i natten. Hans första tanke gällde Stella. Hade hon kommit tillbaka nu? Hade han telepatiskt fångat upp att hon kom till stugan? Han tittade sömnigt på klockan. Kvart över tre. Så mycket! Då borde hon för länge sedan ha lagt sig. Men han visste å andra sidan inte vad som hänt. Kanske hade hon varit tillsammans med Gösta ända till nu? Hade bilen krånglat? Hon ringde ju om det igår kväll.

Tungt reste sig Max upp och satt på sängkanten. Hans hjärta slog hårt. Det kändes nervöst och ensamt. Han gick på toaletten och försökte sedan att somna om. Men nu var tankarna redan igång. Vad kunde ha hänt? Hade de suttit i bilen och pratat efter dansen? Ända tills nu? Hade de gjort något mer än att bara prata?

Han tänkte tillbaka på den senaste tidens händelser. Det hela hade egentligen börjat redan i våras. Om man nu kunde prata om någon början och något slut på det som sker. Hur hade det gått till? Max försökte minnas. Eftersom han ändå inte sov, kunde han lika gärna gå upp och sätta på en kopp te. Kanske skulle det kännas bättre om han fick litet perspektiv på alltihop.

Få se nu. Jo, det var en helt vanlig dag i april. Det var då som Gösta gjort entré i deras liv. "Han kom som ett yrväder i april" tänkte Max bistert. Så började ju Strindbergs roman Hemsöborna, och så hade även den här historien startat.

Plötsligt stod Stella i dörröppningen till vardagsrummet. Hon hade inte tagit av sig kappan.

- Jag behöver prata om en sak, sade hon med bister min. Vi sätter oss i soffan framför öppna spisen.

Det här bådade inte gott. Stella var normalt inte en person som gjorde dramatiska utspel. Men han mindes fortfarande med fasa hur det gått till när hon och hennes arbetskamrater åkt till Afrika. Hela personalen hade varit på konferens i Stockholm några dagar, och Stella hade precis kommit hem. Även då hade hon föreslagit att de skulle sätta sig i soffan. Sedan släpptes bomben: "I övermorgon ska jag åka till Afrika!".

Max mindes fortfarande hur han chockats - ungefär som när man helt oväntat får höra att någon anhörig har dött i en bilolycka. Man vägrar att ta emot informationen. Det tar tid för den att tränga in till medvetandet och för känslorna att beröras av den.

Nu anade han att något liknande kunde vara på gång. Han förhärdade sig omedvetet. Han ville inte eller orkade inte ta emot några känslomässiga snytingar just nu. Men Stella och han hade ju kommit överens om att de skulle dela med sig av allt till varandra. Så han borde väl känna sig hedrad över att hon nu hade något viktigt att säga honom.

När Max såg på Stella, tittade hon honom djupt i ögonen. Där fanns en sorg och en medkänsla som hon bara ibland lät skymta fram.

- Jag har träffat Gösta på ICA-affären inne i sta'n, sade hon.

Max rynkade pannan. Han hade ett vagt minne att Stella nämnt Gösta tidigare. Var det inte en av de många som hon brukade dansa med, när hon var ute med sina kvinnliga bekanta ibland?

- Vem är Gösta? frågade han i alla fall.

Det var en fråga som han inte skulle behöva upprepa på mycket länge.

Hon skakade på huvudet och snöt sig i en pappersnäsduk. Sedan tog hon Max hand och såg på honom igen.

- Jag har ju dansat med Gösta massor av gånger. Och då har det inte hänt något. Visst är han mysig och så där. Men jag har inte varit intresserad av honom på något annat sätt.

Medan Stella pratade, fortsatte tårarna att sakta trilla nedför hennes kinder.

- Men idag, på lunchen, var jag inne på ICA och handlade. Och när jag gått ut genom kassan, stod han bara plötsligt där. Jag blev så glad att se honom, och så gick jag fram för att prata litet.

Hon skakade åter på sina långa lockar, som för att kunna tänka klarare.

- Då märkte jag att mitt hjärta slog så hårt. Jag trodde nästan att jag skulle svimma. Och jag märkte att han också blev väldigt glad att se mig. Vi skrattade och pratade. Men ibland blev vi allvarliga. Han berättade en massa om hur det var i hans liv just nu. Vi har aldrig förut pratat om sådana här personliga saker.

Faktum är att jag sade till honom att det kändes så starkt att få ta del av allt det här. Jag tror att jag till och med sade att man nästan kunde tro att jag blivit förälskad i honom! Men sedan skyndade jag mig att säga att "nej så mycket har jag lärt mig, så jag förstår att det här måste handla om något annat". Han bara log och svarade ingenting på det. Jag vet inte vad han egentligen ska tro om mig!

Så nu i eftermiddag har jag inte fått någonting gjort på jobbet. Jag skyllde på att jag fått huvudvärk och gick och lade mig i vilorummet som vi har. Jag var helt utslagen. Först grät jag jättemycket. Sedan fantiserade jag om när jag kunde träffa Gösta igen. Jag kom på att jag inte ens vet var han bor.

Max tyckte att hans känsloliv betedde sig som ett ånglok. Först hände ingenting, men sakta, sakta började det komma upp i varv, och när det väl fått upp farten, fanns det en enorm styrka i det som knappt gick att stoppa.

De grät tillsammans. Och pratade. Och grät igen.

Till sist kom den oundvikliga frågan: "Känns det som att du vill ligga med honom?"

Men Max blev inte lugnad på den punkten, för Stella svarade bara: - Jag vet inte. Jag tror inte det. I varje fall tänker jag inte på det just nu. Men jag vet inte vad som kan komma upp senare.

Det blev ganska sent den kvällen innan Max och Stella äntligen kom i säng. Men då hade Stella försäkrat Max att hon verkligen inte ville förlora honom. Och Max hade varit tvungen att släppa taget om vad som kunde hända. Allt han lärt sig tidigare om människor sade honom att om han försökte bromsa Stella och be henne att lova saker eller att hindra henne på något annat sätt, då skulle det bara förvärra alltihop. Just nu behövde hon en vän mer än någonsin. Och han var faktiskt hennes allra bästa vän! Hans förnuft sade honom att han inte fick svika henne nu. Men hans känslor sade något annat.

En dag ringde deras vän Elisabeth från Stockholm. Och Max och Stella pratade båda med henne via sin högtalartelefon. - Vet ni vad, sade Stella, Jag har fått kontakt med en jättespännande kille via Internet! Och fastän vi varken har träffats eller pratat med varandra i telefon, är det redan som att vi skulle ha känt varandra hela livet. Han heter Lasse och bor i Malmö. Jag tror nästan att jag är litet kär i honom. Det verkar ju vansinnigt förstås, men jag tänker jämt på honom och vill att vi ska få kontakt igen och kunna 'chatta'.

Stella skrattade. - Vad säger din man om det här då?
- Nej, han vet ingenting om det inte. Det har ju inte hänt någonting heller. Nej, det är nog med bekymmer där så det räcker ändå. Men vad händer med dina egna kärleksbekymmer, Stella?
- Ja, jag vet faktiskt inte. För tillfället verkar det faktiskt som att det har gått över. Jag vet inte vad det var som hände. Men just nu är det lugnt.
- Jaså, det är kanske bara tillfälligt. Jag tycker att det är så många nu för tiden som plötsligt känner passionen flamma upp. Det kan tydligen ske på så många olika sätt. Jag har flera vänner här i sta'n som har liknande saker på gång. Man kan ju verkligen undra vad som är på gång!
- Men, Elisabeth, tror du att det handlar om något annat? Är det kreativitet som ska fram? Eller gäller det helt enkelt att vi inte ska vara så rädda för att tycka om varandra? Det kan låta litet flummigt, men vad är det annars? - Men hur som helst, nu måste jag sluta prata, för faktum är att jag ska ut och dansa i kväll igen. Jag ska följa med två kompisar, Berit och Gunilla, som du kanske minns att jag har pratat om. Men inte tror jag att kommer att träffa Gösta. Och det spelar för resten ingen roll.

Så det var inte över. Men hon kunde inte undvika Gösta. Hon ville inte undvika honom. Tvärtom. Hon ville bara vara i hans närhet så mycket som möjligt. Dans med honom. Prata med honom. Hålla honom i handen. Krama honom. Men vågade hon?

När hon såg sig om, upptäckte hon att där fanns flera bekanta. Bland annnat flera vänner som också kände Max väl. Visserligen hade hon ingenting att dölja för honom. Men vad skulle DE tro, om hon så öppet umgicks förtroligt med en annan man - och samme man hela kvällen kanske?

Det hela löste sig på ett naturligt sätt. Gösta och Stella dansade ett par danser med varandra. Sedan var han upptagen på annat håll. Det var många som ville dansa med honom. Och Stella saknade inte heller andra danspartners. Men i pausen - då ville hon allt få tillfälle att prata med Gösta. Hon kände att hon måste få veta om han kände på liknande sätt som hon själv.

Snabbt nog blev det paus, och Stellas ressällskap väntade sig väl att hon skulle fika tillsammans med dem. Hon lyckades säga till Berit att hon behövde få prata litet med någon annan, och så haffade hon Gösta, som lägligt nog kom rakt i hennes väg.

- Kom, sade hon, jag vill prata med dig. Kan vi inte gå ner till vattnet?

De gjorde de, och där satt de länge, medan Stella hade svårt att inte drunkna i Göstas leende, guldbruna ögon.

• Och här skulle jag ha spelat just låten "Leende guldbruna ögon" men det får i stället bli "Bandolero Aventurero" som betyder den äventyrliga mandolinspelaren - nu när Stella ger sig ut på äventyr

Max kände att detta trots allt var sant. Även om Stellas romans med Gösta blommat upp igen för en vecka sedan, kunde han klara av det. Och han var inte beredd att dela med sig av det till vem som helst.

- Hur mår du själv, för resten, frågade han.
- Jo, då, för all del. Det har kommit in en ny kvinna i mitt liv, och det betyder att det just nu är ganska jobbigt mellan Maria och mig. Men det ska vi väl reda ut på något sätt.
- Men vad innebär det då, undrade Max. Blir det slut mellan dig och Maria nu?
- Nej. Johan drog litet på det. Det behöver det väl inte bli. Men det här nya kom faktiskt som en blixt från en klar himmel. Det sade liksom bara pang!
- Du, då måste jag säga en sak, sade Max. Du ska veta att det är många som just nu upplever samma sak som du och Maria. Jag har hört nästan exakt samma historia från flera olika håll. -- Han undvek att nämna att detta även pågick mellan honom själv och Stella. Det fanns inte tillfälle att berätta närmare om det just nu.
- Säger du det! Johan verkade litet lättad.
- Javisst, men tyvärr måste jag kila igen. Jag är på väg hem till Evelyn. Stella är kvar ute i stugan och jag har precis kommit in till sta'n. Evelyn och jag skulle äta lunch tillsammans.

När Max kom till Evelyn, låste han upp med den nyckel han fått låna och väntade på att Evelyn skulle komma hem. Under tiden gick han runt litet på måfå i huset och tittade på tavlor och skummade i bokhyllan efter någon intressant titel. På väggen bredvid bokhyllan hängde en tavla som föreställde en naken kvinna. Max undrade om det var Evelyn själv som målat den. Det pirrade litet i honom av att tänka på det. Och strax därpå hittade han i bokhyllan en tjock bok med sensuella färgbilder. Tänk om han skulle.....

När han kommit dit i sina tankar, öppnades ytterdörren.
- Hallå! Nu är jag hemma!

Så hur gick det då för Stella och Max? Eller snarare, hur går det? Kanske så här:

För att kunna tänka klarare, klädde Max på sig och gick ut när han druckit upp sitt te. Klockan hade nu hunnit bli fem, och solen var uppe sedan länge. Men det var fortfarande daggfriskt i gräset och stilla i luften. Han strosade sakta ner mot vägen, när han på avstånd kunde höra en bil. Fanns det de som var ute och körde så här tidigt?

- Ja, jag kom tillbaka till stugan rätt tidigt i går kväll. Det var inte alls lika roligt på dansen som sist. Och - du vet vem - var inte där. Men det gjorde inte så mycket. I varje fall vaknade jag igen redan kvart över tre, och då kände jag att jag ville åka hem. Och här är jag!
- Du ska veta att du är hjärtligt välkommen!
- Jo, jag har litet idéer om ett kul projekt som jag gärna vill jobba med, och du kanske också är intresserad. Plus Elisabeth, som nu har sagt att hon vill komma hit i nästa vecka.
- Det här låter roligt. Inte för jag vet vad det är för projekt, men det märks att du är entusiastisk. Låt mig ge dig en stor kram!

Back Home